The George Costanza catch frase

Alltså, det är inte du det är jag. Fast det brukar inte ens bli det. Det brukar bara bli ”Det är inte du”. Alltså i betydelsen, det är inte dig jag vill ha. Det är inte dig jag letar efter. Jag vill inte umgås med dig. Fast såklart aldrig så uttalat. Utan snarare ligger det inlindat, inte så subtilt, men dock, i alla uteblivna svar. I den totala avsaknaden på hyfs och och vettigt beteende. I att bara ignorera när man kan säga något. Vad som helst. Och fastän jag VET att det ju egentligen inte är mig det är fel på är det svårt att helt enkelt inte bara tolka tecknen, de väldigt tydliga tecken, som säger: Ingen vill umgås med dig! Eller jo, det finns ju såklart de som vill. Men inga män. Och jag tänker att det kanske är för att jag i grund och botten inte bryr mig. I all ärlighet är det skönt att vara utan bekymmer. Åh, när blev det så himmelens svårt?

Det sociala projektet

Jag är sjukt osocial. Alltså, jag gillar att dra i mig vin och vara ute och svira och umgås med folk men jag pratar BARA med de jag redan känner. Jag är sjukt dålig på att prata med allt det andra folket som rör sig ute. Okända. Jag tycker det är jobbigt. Hatar att berätta om vem jag är och vad jag gör. Får tunghäfta. Säger hej och går sen. Men just därför driver jag och en väninna nu ett projekt. Vi ska helt enkelt bli sociala som attans. Och se, det är inte så svårt som man kan tro. Vi går ut hårt. De senaste gångerna vi har varit ute har vi helt skamlöst pratat med nya människor. Och haft mycket trevligt. Jag börjar ana en trend här. Och när trenden börjar kännas som ett normaltillstånd och vi inte längre behöver gratulera varandra till vår sociala framgång då, ja då kommer nästa steg. Och vad det steget är, ja det återstår att se. Kanske att börja prata med de där söta killarna som vi (jag) är rädda för. Som är så oåtkomliga. Tysta. Opratbara. Suck! Det är nästa steg. Men då gäller det att inte vara rädd, att kunna manövrera sig skickligt i socialiseringen. UTAN att säga dumma kommentarer. Eller försöka vara allt för skojfrisk. Det går inte alltid hem har jag märkt.

Det enda konstanta är förändring

Det är min stora tröst och räddning i livet. Att jag VET att saker och ting förr eller senare kommer att förändras. Många gånger upptäcker man det först långt efter att det hänt. Men likväl finns den där, insikten om att det hela tiden sker en gradvis förändring. För att det är så simpelt att inget vara för evigt. Men tro mig, för en som alltid hatat förändring är det också den stora skräcken. Jag kan tänka på min barndom, min skoltid, gymnasiet, plugget och bara önska så hett och innerligt att jag hade varit mer närvarande. Tagit vara på allt. Noterat detaljerna. Inte brytt mig så mycket, inte klagat och gnällt. Utan levt och älskat och glatt mig åt att vakna varje dag. Ibland tänker jag att jag kanske kommer att se tillbaka på denna tiden, detta året som ett av de bästa. Ofta tänker jag på de kloka orden: ”Allt är precis så som det ska vara”.  Jag tror mer och mer att det faktiskt stämmer. Så istället för att kämpa så himmelens mycket och hela tiden försöka locka fram reaktioner och aktioner så släpper jag saker. Låter dem vara. Släpper kampen om situationen. Accepterar. Det är sjukt skönt. Som att ge upp fast på ett positivt sätt.

Dricker kallt kaffe när allt jag vill ha är ett glas vin.

Men se det går inte. För jag har vinfri vecka. Funkar ju faktiskt inte att dra i sig vin VARJE kväll. Så jag plågas. Egentligen hade jag inte tänkt dricka kaffe heller. Detoxa lite liksom. Men har så dålig karaktär för tillfället att jag struntade i den tanken ungefär så fort den dök upp. Istället har jag skickat iväg en troligtvis felifylld ansökan om att sent om sider ta ut den där examen jag kämpat till mig. Bara för att sedan kunna dra iväg en garanterat felifylld och även missförstådd ansökan till det obegripliga grannlandet Danmark. Nu skulle jag ju visserligen mer än gärna se att jag får jobbet i det dära grannlandet så jag har rekvirerat hjälp för att tyda alla märkligheter. Deadline på tisdag. Klockan 12. Hoppas innerligt det är elektronisk ansökan som gäller. Jag har total framtidsrelaterad superpanikstress.

La mer

När allt annat trilskas, som jobb, pengar, parkeringsplats (och därmed per automatik även fickparkering) och såklart även den ständigt frånvarande kärleken så finns det ändå en sak. Django Reinhardt. Jag ÄLSKAR honom. Och ja, jag vet, La mer är inte hans egentligen men den är fin i vilken version som helst. Enda problemet med Django är att han egentligen kräver sällskap, gärna fysiskt sådant men om inte det går så i alla fall ett glas vin eller två. Gärna bubbel. Så man känner swingen sprudla både i sinne och ben.  Ikväll har jag varken eller så jag får nöja mig med dagens femtiofjärde kopp te och ”Om tillståndet i konsten”, en förvisso intressant bok men ändå, jag känner att jag hade velat ha något.., mer liksom.

Ny tid nytt liv

Jag fyller år imorgon. Sådär lagom peppad om jag ska vara helt ärlig. Men jag har en plan tror jag. Idag och imorn ska jag hinka bubbel, tårta, pizza och marmeladgodis. Allt som är gott. Sen ska jag vakna på måndag. Ännu ett år äldre, snyggare och klokare. Och mer viktigt, jag ska sätta igång med UTMANINGEN. Som består i att under sex veckor yoga sex dagar i veckan. Jag tänker köra hårt. Påpassligt nog tog kaffet slut idag så jag kan samtidigt inleda en liten detox. Det är jag rädd kommer ske mer eller mindre ofrivilligt för ska jag palla yoga sex dagar kräver kroppen nog mindre alkohol mera hälsa. Tänker att detta är bra. Att under den kommande månaden eller så bara (nåja nästan) fokusera på mig själv och på detta och se om andra saker kanske kan lösa sig utan min inblandning. Om jag koncentrerar mig så hårt att jag glömmer bort allt annat tror jag att jag kan lyckas. Jag gillar tydliga markeringar, klara brott mellan gammalt och nytt. Ett incitament att fundera över sig själv, livet som det har blivit och den ständigt aktuella frågan om vad jag vill. (I hemlighet fast väldigt ärligt i min hjärta vill jag såklart vara tillsamans med honom men eftersom ingen vet det behöver jag inte stå till svars för det tack och lov).

Hur beter man sig i solsken?

Min fattiga, arbetslösa (lätt depresso) syster frågade om jag inte tycker det är jobbigt att inte ha några pengar. Jo, det är det ju, men å andra sidan är jag hellre fri, fattig och frilans än fast på hemska kontoret som innan. För mig är det så givet. Och inget är för evigt, jag lever nu. Om ett år lär jag inte ha det så här eller leva på detta sättet. Nu gäller nu. Det är befriande och skrämmande men nödvändigt att tänka så känner jag. Och just idag hjälpte dessutom skatteåterbäringen, dagens publicering och solen till med att göra tillvaron lite lättare.  Att ha fakturor att skriva och skicka iväg är förunderligt trevligt. Speciellt såhär på vårkanten. Och att sen planera tågresa med mina fantastiska systrar och moder till släkten i Dalarna gör sitt till. Ännu bättre blir humöret sedan av att planera tågluff söderut i Europa  med skönaste vänninan. Jag firar vårglädjen med lite grönt vin och skofynd på second hand. Fantastiska beiga kilklackskor. HÖGA kilklackar dessutom. Fredagens vernissager passar perfekt till dem. Och att sedan förhållandet till den besvärliga mannen har normaliserats lite, eller, stabiliserats snarare, är bara fint. Det råder (o)uttalad ömsesidig omtanke och tyckaom. Det känns bra. Det räcker just nu.

Postpåskad

Påsken har tagit hårt. Annandag idag, jag är som i koma. Tvingade mig upp på yoga imorse efter att ha sovit fruktansvärt. Aktiviteten hjälpte föga. Sitter nu som förstenad. Asocial, trött, håglös. Helt komatös. Tvingar i mig kaffe och en halväten marsipankyckling och tänker att det piggar upp. Icke. VET att jag MÅSTE bli klar med en text idag, måste ta mig samman men googlar resor i Europa istället. Tågtider, vandrarhem, rutter, sånt där roligt. Fixar inget tvång idag. Vill bara sova. Tråkigaste människan i världen?

Gamla synder

Snart två år efter att jag och exet gjorde slut (nej, korrekt, han gjorde slut, jag hade inget med det att göra bortsett från att allt var mitt fel) så hör hans bästa tjejkompis fortfarande av sig till mig. I sig är det väl trevligt, hon är helt okej. Men det gör mig obekväm. För hon är fortfarande vän med honom, umgås med honom på ett sätt som jag (trots att vi är ”vänner”) inte kan eller får. Inte ens vill numera om jag ska vara ärlig. Men ändå, varje gång hon ringer, vilket tack och lov inte är superofta, påminns jag om det. Den gamla tiden, den jag var då och det jag ville då och framför allt vem jag var med då. Det gör mig lite sorgsen samtidigt. För även om jag var en på många plan djupt olycklig människa då och inte alls den jag vill vara och idag är jag en helt annan. Med andra tankar och andra planer och mer stadga och glädje, så kan jag inte låta bli att längta lite grann. Sådär lite i smyg, som en hemlis. Kan jag önska att allt var som då. Fast jag nog någonstans långt långt inne kände att jag aldrig riktigt var rätt. Och inte bara för att jag var äldre utan för, tja allt. I alla fall, detta tänker jag på ikväll. Länge länge var det enda jag kunde tänka att han skulle ångra sig. Ringa och säga att han tog tillbaka, hade tänkt om. Den tanken höll mig uppe alldeles för länge. När jag väl gjorde mig fri från den försvann allt. Jag insåg att det faktiskt, helt ärligt, inte längre var viktigt för mig. Att det fanns andra omkring mig och att jag är viktigast. För utan ett själv som är tillfreds kan man aldrig älska andra. Och jag hatar inte längre mig själv, jag kan vara ensam, jag vet var jag har mig. Är det något man ska lära sig i livet så tror jag baske mig att det är det. Tyck om dig själv för tusan!

Hemmakväll

Skärtorsdag kväll, sitter hemma i soffan och jobbar. Läser in materiel och försöker skriva ihop en text med hjälp av alkoholfri öl och Django Reinhardt. Känner mig upplyft och inspirerad och försiktigt nöjd med läget. Fast klockan är åtta finns det fortfarande ljus kvar utanför. Det om något gör att själen och självet inte längre känner sig så nedtryckta och bortglömda. Ibland är det nästan outhärdligt skönt att få vara ensam. Låta tankarna gå dit dem vill, inte behöva censurera. Inte behöva lyssna, svara, prata. Bara tänka fritt. Jag sjunger ensamhetens lov ikväll och ser fram emot morgondagens sällskap.